Dagens Nyheter – 16 juli 1866, sida 2

— Jag har inte sett till någon; men de ha byggt en timmerflotta och fört öfver hästarne på den. Det gjorde de i morgse. Fem negrer ha de med sig och ämna ge sigautaf, så snart de få båtar. — Men en mindre båt finns här ju? — Ja; den kunna de ej begagna, ty den rymmer blott två man: Jenkins försjönk i tankar, under det att hans lilla trupp samlade sig omkring honom, otåligt väntande att få höra hvilket beslut han skulle fatta. Han lyftade upp handen, för att känna från hvilket väderstreck vinden kom. Han märkte snart att vinden var ostlig och blåste åt floden till. — Slå eld fort, sade han. Vi ha ingen tid att förlora. I ett nu hade två af hans följeslagare tagit fram elddon. — Vi antända den förtorkade vassen, och ni skola få se att lågorna inom några ögonblick utbreda sig åt flodsidan till. — Men då komma de ju rakt mot Ashley? invände. en af männen. — Så fort går det icke, svarade Jenkins. Han kan alltid komma undan: ... Brinner det inte ännu. Negern Sip hade slagit eld. Han antände först några torra löfqvistar och satte sedan genom dessa vassen i brand. — Såå, sade Jenkins, vinden är svag, märker jag, men ditåt går det ändock. När elden kommer i gång, blir öfre delen af skogsstigen afskuren; vända de sig åt det andra hållet, komma de rakt emot våra bössor.