Dagens Nyheter – 16 juli 1866, sida 2

tecken åt sina män att hålla sig tysta, och dessa förblefvo alla stående lika orörliga som om de varit bilder af sten. Emellertid nalkades den okände mer och mer. Det var ännu icke fullkomligt ljust; solens skifva började visserligen beröra horizonten, men i skogen herrskade ännu samma dunkel. Flyktingen tycktes icke alls ana männens närvaro och var redan blott tio steg ifrån dem, då Jenkins plötsligt utropade med dämpad röst, som dock uttryckte den lifligaste förvåning: — Nelly! Flyktingen spratt till. En stund stod den stackars flickan villrådig om hvart hon skulle vända sig, men snart kände hon igen sin gamle husbonde, och då störtade hon fram till honom med ett glädjeskri, samt omfamnade hans knän. Och huru såg väl den olyckliga ut. Hennes ansigte hade blifvit askgrått, de tunna kläderna voro förvandlade till trasor, och hennes blick irrade skygg och förfärad omkring åt alla håll, såsom fruktade hon ännu, att förföljarne voro i hack och häl efter henne. Men gubben Jenkins frågor återkallade henne snart till besinning. — Hvar äro de? hviskade han. — Der, svarade flickan och pekade förskräckt åt det håll, hvarifrån hon kommit. — Långt borta? — Nej, vid floden. — Huru många? — Elfva man. Två skickades bort i natt för att hemta herr Joes båtar, men de ha ännu ej kommit tillbaka. — Ha de ingen båt nu?