Dagens Nyheter – 16 juli 1866, sida 2

Männen behöfde icke någon vidlyftigare förklaring; de hade straxt förstått sin anförares afsigt. De tände nu hvar sin löfqvist och spridde sig åt alla håll; tio minuter sednare stego lågorna högt upp i luften och det var nu alldeles omöjligt att tränga igenom vassen. Den gamles ögon strålade af vild glädje, då han såg sin anfallsplan satt i verket. Men han dröjde icke för att afvakta verkningarne af sin krigslist. — Stanna du här, sade han åt Nelly, och håll dig gömd någonstädes, till dess vi ropa dig. ... Och nu framåt, mina barn! Vi ha dem uu i fällan, de hundarne. John Jenkins var sextiofyra år gammal, men ingen af de unga män, som följde honom, skulle ha varit i stånd att gå om honom i dag; med så mycken ungdomlig ifver marscherade han framåt. Det var hämndbegäret, som satte lif i honom. Emellertid hade de två andra truppafdelningarne varit verksamma, hvar och en på sin post. Billins hade rott uppför strömmen med de bägge piroguerna, för att komma till ett ställe, hvarifrån han kunde hålla utkik. Han lät båtarne stanna bakom en udde, som framsköt i floden, och der hade man den bästa utsigt. Sjelf steg han i land på udden och såg sig omkring på alla håll. Men redan förlorade skyarne sin skära rosenfärg, solen höjde sig på himlen och foglarne slogo sina drillar i skogen. (Forts.)