Dagens Nyheter – 14 juli 1866, sida 2

Snart nalkades den för anfallet bestämda ti den. Billins samlade sina män, tryckte ännu en gång Ashleys och Jenkins händer och beredde sig till att bryta upp. — Kom ihåg, Billins, ropade gubben efter honom, att vi helst vilja ha de skälmarne lefvande; en kula är för god för dem. — Var icke rädd, Jenkins, sade den unge mannen. Vi skjuta endast i nödfall; ty äfven jag vill bra gerna se de skurkarne hänga. Kom nu mina vänner, vi ha ännu ett långt stycke att färdas, innan vi komma fram dit vi ämna 088. De sju männen begåfvo sig åstad, under det att Ashley samlade sin skara för att marschera till Netleys boning. Jenkins behöll sex män för sin räkning, (Ashley hade tagit ett lika stort antal med sig) och med Sip, som i brist på andra vapen förseddes med en knif och en yxa, voro de inalles åtta, De läto sina hästar blifva stående vid Jenkins hus, emedan de hade knappt en och en half engelsk mil att gå för att komma fram till sin bestämmelseort. Jenkins skulle mer än väl ha kunnat dröja ännu längre, innan han gaf sig utaf; mer han kunde icke få någon ro. Hvad som skulle ha försvagat och utmattat hvar och en annan, blott eggade honom till hämnd, och ban kunde icke utan stor svårighet afbida det ögonblick, då han fick angripa brottslingarne och låta dem dyrt umgälla det onda de tillfogat honom. Hans vänner längtade lika ifrigt att få utföra hvar och en det värf han åtagit sig, och Billins var framme vid Joes Ferry, såsom stället kallades, långt innan han behöfde vara det.