Men är det icke märkvärdigt hvilka profetir ska gåfvor poeterna stundom ega! För fyra elj ler fem och tjugu år sedan skref skalden WilI helm von Braun en humoristisk dikt, Jonas i monolog i hvalfiskens buk, hvari han låter den uppsnappade och inspärrade desertören bej skrifva sin bostad alldeles som den befinnes här, endast något mindre elegant, som man kan föreställa sig, att hvalfiskmagar varit utstyrda i fordna tider; han låter honom till och med förblanda stället med en krog och taga sig ett glas derinne, alldeles på samma sätt som så många af de besökande göra här. Hvarje ord är som vore det skrifvet efter en blick 25 år framåt i tiden eller lika många århundraden bakåt. I samma ögonblick som man inträder i den här utställda äfventyrliga salongen, utbrister man ofrivilligt med profeten i Braun: Men luktar här ej fisk bland mycket annat? Ack, jo minsann! Det luktar fisk förbannadt., Detta är dock icke det underligaste. En ännu märkvärdigare framtidsblick visade skalden, då han gaf den nyårsgåfva, der han lät sätta in sin Jonas, samma namn, som hr Malm gifvit den hvalfisk hvari han sjelf så fullkomligt uppgått, nemligen Carolina. ) Om någon härvidlag tviflar på ett profetiskt förutseende, så kan han också tvifla på hvad som helst, till och med på legenden om den fordne St. Jonas! Tyvärr fick jag deuna gång icke tillfälle att stiga in i hvalfisken. Då jag nalkades odjurets gap, gick det mig ungefär på samma sätt, som det gick en namnkunnig landsman, då han stod vid kanten af Falu grufva. Jag tänkte, är det rimligt att våga så mycket för att sjelf se, hvad man lika väl kan föreställa sig efter andras beskrifuing? Jag frågade mig sjelf om jag för att tillfredsställa min enskilda nyfikenhet borde sätta mitt dyrbara lif på spel genom öm gå rakt i gapet på ett odjur, som har den ovanan att sluka små-profeter (Jonas hörde som bekant icke till de stora!); jag tänkte mig möjligheten, att Carolinas läppar kunde beröfva mina läsare berättelserna om allt det ännu oomtalade stora och sköna, som var att se på exposirionen, jag tänkte på min egen Jonas, min stackars Jonas Tvermose, som snart itvå år förargat sig öfver att hans andra del icke kan komma till verlden, och jag tänkte slutligen på den snöpliga notisen i vårt författarelexikon: Född 1822 i Köpenhamn, uppslukad i Stockholm 1866 af Malmska hvalen, — kort sagdt, Jag följde min berömde landsmans exempel och steg icke ned i svalget. Deremot hade jag den lyckan att se mannen sjelf, hvilken, som Trop säger, uppfunnit djuret, och det var mycket mera värdt än att se hvalfisken, ty den visas för hvem som helst både utoch invändigt för I rdr 75 öre sv. rmt, då deremot hr Malm icke kan få ses för pengar. Jag såg honom verkligen, jag till och med talade vid honom! Om jag vore en af de vanliga resebeskrifvarne, som skryta med sina notabla bekantskaper och aftrycxka hvart ord, som de hört af den ene eller andra berömde mannen, så skulle jag kunna fylla hela följetongen med vårt samtal, men det gör jag icke. Dertill är jag för grannlaga — och för beskedlig. Samma dag, som jag hade gjort bekantskap med denne min namnkunnige samtida, öfverraskades jag af en annan skandinavisk celebritet, hvars namn lefver på folkets läppar i hela Danmark, men hvars person hittills varit mig alldeles obekant, på aftonen, då jag efterspektaklets slut satt med en klunga bröder och vänner på Operakällarn, närmade sig en yngre man med ett visst distingeradt utseende — ungefär som en resande professor. Han helsade på mig och frågade på danska, ehuru med något fremmande uttal: Ar det icke hr Erik Bögh? — Jo! — Ni känner mig väl knappast, ehuru mitt uamn eljest är temligen bekant — förutsatte han blygsarat. Jag kände mig innerligt förlägen öfver min bristar.de förmåga att komma ihåg personer, som jag sett endast flyktigt en enda gång, men nödgades uppriktigt bekänna, att jag icke hade den äran att igenkänna honom. — Nej, jag kunde nog tänka det! Mitt namn är eljest Granberg. — (Granberg ... Granberg ...? — Jag ansträngde mitt minne för att erinra mig en svensk konstnär med detta namn, ty namnet var ju uppenbarligen svenskt, men det lyckades icke. I detsamma hörde jag från ett par danska utställare, som. sutto i ett hörn af salen ett tvåfaldigt utrop i det en tredje låtit framsätta en ny buteljpunsch; det var det bekanta köpenhamnska: Nej, den går inte, Granberg!, — Genast framkallade min fantasi bilden af den för ett