FSS AE Ashley hade också kommit och hans hemska blick och rynkade panna tycktes förebåda att han hade ett bestämdt förslag att afge. Då bofvarne öfverfallit honom, hade de sins emellan talat om Jonesboro; ditåt, eller åtminstone i denna rigtving, gingo de flesta vägarne och Backwoodsmannen svor i vildt raseri der på, att han skulle sätta eld på hvartenda näste och hänga alla, som befunnos tillhöra tjufbandet. Men de öfriga delade ej baus åsigt, åtminstone så länge de icke hade en bestämdare stödjepunkt för sina misstankar än vägarnes rigtning. Man hade ju icke en gång fått den frågan nöjaktigt besvarad, om det var samma hästar, som de letat efter, och jägare genomkorsade ju dessutom skogen i alla rigtningar. Utaf de män, som öfverfallit Ashley, hade de ju icke igenkänt en enda. Netley hade ej varit med, det visste man mer ån väl, och ej heller mannen med det afbuggna örat. Ashley fann saken för resten helt naturlig. — De tordes icke låta mig lefva, utbrast han, då jag sedermera kunde igenkänna hvarenda en utaf dem; och de insågo mer än väl, att jag, så länge en enda lifsgnista fanus qvar hos mig, aldrig skulle upphöra att efterspana dem. — Barn, sade Billing, som under hela tiden lutat sig mot bössan, utan att säga ett ord, jag vill säga er något: Jenkins var den ifrigaste af oss alla, och omfattade saken med hela sin själ, men jag tror att han ändrat åsigt sen sist. De hafva redan gjort honom ett besök, och hotat honom med ett till; när den onde drifver sitt spel...