Jag känner bäst — Bry dig inte om mig. sjelf hvad jag tål. — Och hvarthän går du? — Till Brownsville. I afton samlas alla grannarne der. Vi komma hit sednare på qvällen och medföra en säng åt dig. — Redan i natt? — Blif inte rädd, när du hör oss komma; det är vänner, och i morgon skola vi, om Gud vill, befria trakten från dessa banditer. — Men hafva de ej flytt långt bort? och vår stackars, stackars Nelly! — Låt oss ej tala derom nu, sade Jenkins. Passa nu på bra, Sip, så skall du i morgon få följa mig till skogen och söka efter Nelly. Efter dessa ord styrde han sina steg inåt skogen, men stannade hastigt, efter några minuters väg. Månne han glömt något? Han saknade sin bössa. Skärande tänderna af raseri, gick han vidare framåt. Hade skurkarne funnit hans ponny? Nej, denne hade, Gudilof, undkommit deras rofgiriga klor. Han fann djuret betande på samma ställe han lemnat det. Sedan han sadlat det, kastade han sig upp uti sadeln och sprängde bort genom skogen. Kolonisterna . hade emellertid infunnit sig uti Brownsville för att meddela hvarandra sina upptäckter och för att rådslå hvilka mått och steg men med anledning deraf borde vidtaga. Det var redan temligen sent på aftonen, och Jenkins hade ännu ej visat sig. Ingen af de närvarande hade funnit något spår efter brottslingarne.