bekymra sig om ) henne, steg han A upp , och gick in i huset, för att undersöka till hvilken grad det blifvit ödelagdt. Sin bössa och knif sökte han förgäfves, men icke länge. Blott en flyktig blick kastade han då omkring sig och blef varse en gammal knif som satt instucken i en spricka uti väggen. Denna knif tog han med sig, gick ut ur nuset, letade upp sin hatt, som fallit af hans hufvud och stannade sedan framför den gamla hästen som låg utsträckt död på marken. -— Stackars gamle trotjenare, sade han, i det han aftog honom betslet. Du var för dålig för att de skulle bry sig om att stjäla dig och af ren elakhet ha de bragt dig om lifvet. Men, var lugn, du gamle, jag skall nog upp: göra min räkning med dem; var icke rädd, vi skola nog bli qvitt, innan tjugufyra timmar förlupit, eller — också skall jag då vara så kall och stel som du nu är, tillade han med sammanbitna tänder. — Du ämnar dig väl icke bort nu igen? sade hans hustru i bedjande ton, då hon märkte att han var resklädd. Vill du då att jag åter skall pinas af fruktan? — Tror du, jag skulle vilja tillbringa en enda natt i denna stuga utan bössa? genmälde mannen. Nej, du behöfver icke vara rädd, i dag komma skurkarne ej igen, ty de tro, att de fullbordat sitt arbete här. Men låt mig sörja för att du icke heller i morgon behöfver vara orolig. — Och du begifver dig bort till fots, fast din rygg är mörbultad? Tänk om du blir sjuk i skogen?