Likväl tillbragte han ej tiden med onyttig klagan. Tvenne såar, fyllda med vatten, som stodo inuti huset, slog han öfver elden, hvarvid han var nära att blifva qväfd af röken; sprang derefter till bäcken och hemtade mera vatten, nedref den brinnande väggen och lyckades till sist bli herre öfver elden. Då skyndade han ut till de befriade och jublade högt, när hans blick mötte husrbondens. — Sip, sade Jenkins sakta, du är en bra gosse. — Stackars, stackars herre, ropade negern och tårarne strömmade ur hans ögon ned på de svarta kinderna; ol! så grymma och omenskliga dessa hvita män visat sig varal Indianerna skulle ha haft mera medlidande med den stackars frun. — Säg icke så, Sip, yttrade Jenkins, som tycktes hafva en annan åsigt om rödskinnen, indianerna äro icke alls bättre. Men gif mig din knif, så att jag kan få mina händer riktigt fria... Har du något vatten? — Här, herre, en hel så full. — Har du släckt elden i huset? — Allt är nu förbi, herre. Gubben vände nu hela sin uppmärksamhet på sin hustru, som han höll i sina armar, medan han tvättade hennes panna och tinningar, till dess att hon ändtligen slog upp ögonen, och en ymnig tårflod, som lättade hennes hjertas börda, framströmmade ur dessa. Det var glädjen öfver att se sin man fri vid sin sida som framkallade dessa tårar. Den gamle Jenkins förspillde emellertid icke tiden med att språka. Så snart hans hustru återfått sansen och han såg att han icke behöfde stra