Dagens Nyheter – 12 juli 1866, sida 1

ställe der vassen för någon tid sedan blifvit antänd af menniskohand eller blixten — var det honom unästav omöjligt att arbeta sig fram längre. Den sega vassen hade vissnat och bildade i förening med törnbuskar en så kompakt massa alt ej ens en ulf kunnat tränga sig fram. Jenkins aade nu en gång för alla fått i sitt sinne att han skulle fram och fortsatte sin mödosamma vandring utan att afskräckas af de svåra hindren. Plötsligen stannade han liksom slagen af åskan vid anblicken af en öppen plats, som var uppfylld at spår -— ej af menniskor utan efter hästar. Hästar — det var en ren omöjlighet, att hästar kunnat bana sig väg hit ifrån flodstranden: de hade otvifvela tigt kommit ifrån vattensidan, och hvad hade de att göra i säfven? Men Jenkins var alltför van skogsman, att ej inse det han var på väg att uppdaga en farlig hemlighet. Ensam kunde han ingenting uträtta; drefvo skurkarne verkligen sitt ofog här — något som ej kunde betviflas — och öfverraskades han här af dem, så var det klart, att hans lif var förloradt. Härför ville han naturligtvis ej utsätta sig, ty på hans lif berodde nu nidingarnes upptäckt. Skyndsamt kröp han derföre tillbaka samma väg han kommit men långt försiktigare än förut, ty det gafs ingen säkerhet att ju ej en förrädare lurade på honom i närheten. Då han uppnått sin häst, gallopperade Jenkins inåt skogen. Helst skulle han velat rida direkte till Brownsville för att berätta hvad han upptäckt och rådslå med sina vänner, men hvartill skulle det hafva tjenat i dag, då de, hvar och en på sitt håll, genomströfvade skogarne?