Dagens Nyheter – 11 juli 1866, sida 2

ckarnes skydd medan hans pony med tjudrad framben atbetade det rikliga gräset; derefte stod han upp och nådde hemmet, då solens nyfödda strålar väckte naturen till nytt lif. Han var underlig till mods. Då han tillryggalade den återstående vägen, tycktes det sum en obestämd fara hotade honom eller hans anhöriga. Var det vännernas berättelser om de begångna väldsgerningarne; kunde man verkligen tro att dessa skurkar vågade — han högg sporrarna uti hästens sidor och en djup suck arbetade sig fram ur hans hittills beklämda bröst, då han återsåg sin hydda och varseblef den blåa röken, hvilken nu som förr ringlade sig upp mot himmelens azur. De vid dörren liggande hundarne hade emellertid allaredan märkt honom och störtade, tjutande af glädje och tillgifvenbet, till hans möte; hustrun, som en ljuf aning intog vid ljudet af deras skall, kunde ej undertrycka ett utrop af glädje vid hans åsyn. Han hade ju kommit hen friskare än hon hoppats, och under hela hans frånvaro hade hon — utan att eus veta hvarför — likväl icke känt sig riktigt väl till mods. De frågor och svar, som nu vexlades visade äfven klart hvad som tyngt deras sinne; om någon fremmaude varit der, om de funnit något spår i närheten 0. 8. v. Jenkins var för öfrigt alltför mycket B:ck woodsman för att öfverlemna sig åt några hemska grubblerier. — Den ljusa dagen och det trefna hemmet förjagade nattens dystra bilder. På förmiddagen lika munter och kry som vanligt, styrde han med bössan på axeln och åtföljd af sina hundar, sina steg inåt skogen för