— Han var ju ej hemma, svarade Mejers, skurkarne stucko huset i brand, sedan de kanhända först utplundrat det. Men mycket torde de ej hafva funnit. — Nä, gentlemen, inföll Border efter en längre tystnad, som sakerna nu stå, är ingen er i sitt eget hem, och ju förr vi kunna få ett slut på det här otyget, desto bättre är det. — Hvarest bor då denne Notley? sade Jenkins, som ej kunde glömma mötet på morgonen. När han i de andra staterna utöfvat såa mandater, så lär han efter all sannolikhet ej komma att här blifva en ärlig och gentil karl, och ville jag för min del gerna hafva honom på tu man hand ännu en gång. På vi väl till en början rätt på en af junkrarne, så torde ej dröja länge, innan de andra följa efter. --Netley, svarade Border, har nordost härifrån ett hus helt nära Sivenas, och då jag sist sökte efter min häst åt det hållet, höll han på att så gräsfrön för att kunna skaffa sina hästar foder. — Hvar ligger huset? — Känner ni ej till det der stället, hvarest två Ccypressträd fallit öfver floden så, alt de bilda en bro öfver densamma? — Jo, jag har ofta passerat stället. — Nåval, så snart ni kommit öfver denna sbrygga, är huset ej låugt borta. Det ligger ej tätt invid flodstranden utan undangömdt i buskarne, och jag skulle ej varseblifvit det, om ej en tupps galanude väckt min uppmärksamhet. — Godt, nickade Jenkins, jag hittar nog dit; nu tror jag att min ponny också fått nå