Dagens Nyheter – 11 juli 1866, sida 1

— Jag har skickat min Tom öfver till Ashley, sade Border, och han skall qvarstanna der, tills gubben kommer sig så pass att ban kan ge oss nigon upplysning. — Men kände då hans hustru ej igen någ n af dem? — Jo, svarade Billins, hon påstår sig visserligen hafva sett två eller tre af dem förut, men hon visste ej deras namn, och i sin ångest och förskräckelse hade bon väl ej heller lagt så noga märke till alla detaljerna. Hennes beskrifning på bofvarne kunde passa lika bra in på 083. — Vi hafva en riktig otur, utbrast Jenkins, som hela tiden varit försänkt i djupa tankar, och jag vet sannerligen icke hvad vi skola göra. Vidtaga vi inga mått och steg, så få de tid att fly bort med sitt rof, eller också infinna de sig helt oförmodadt för att begå något nytt skurkstreck. Har då ingen följt dem i spåren? — Hvem skulle väl göra det, svarade Billins. För det första hade vi sannerligen ej tid dertill och den stackars hustrun visste ej hvilken väg de tagit. Rundt omkring Ashleys boning var marken så tilltrampad af bästhofvar att ej ens en indian kunnat upptäcka deras spår. — Åh, hade jag bara varit der, menade Jenkins, men säkert är emellertid att vi i våra hem hotas af en skara samvetslösa bofvar, som vi ej längre böra tillåta drifva sitt fräcka spel, ty ej en enda familj kan nu vara säker för dem. — Men hvad kunna vi väl göra, inföll Border, då vi ieke en gång känna deras namn? — Här äro vi nu församlade ifrån nästan alla håll af distriktet, fortfor Jenkins, i det han lät sin blick öfverskåda samlingen; tre, fyra ifrån