keabaterna och några vildbasare, som vistas vid Alligatorsdammen, äro de som väsnas värst. — Men känner ni Ashley? — Bob Ashley? Skulle jag ej känna Bob Ashley? utropade Jenkins. Vi voro ju gamla grannar, då jag bodde vid Hvita Stranden, han är ju en af mina äldsta jagtkamrater. — Och han är en dugtig, redbar man? ooo— Vid Gud, jag skulle vilja se den mannen, som djerfdes i min närvaro påstå motsatsen! utropade Jenkins häftigt. — Nå nå, inföll Border i det han försökte lugna honom; men vet ni hvad som för ett par dagar sedan hände Ashley? Regulatorerna hafva gått till doms med honom. — Regulatorerna? utropade Jenkins, hvilka regulatorer? — Ett band af karlar, hvilkas namn jag ej känner. Saken förhåller sig så här. I går på morgonen — men berätta ni Billins, ty ni känner förhållandet bättre än jag. — Hafva de tagit lifvet af Asbley? utbrast Jenkins, och hans hand sökte instinktmässigt bössan. — Nej, svarade Billins. Som ni vet, bor jag omkring fyra mil ifrån Ashley och är lik väl hans närmsta granne. I förrgår natt, då klockan redan slagit elfva och vi gått till sängs, började hundarne skälla. Inom några ögonblick är jag uppe, fattar bössan och springer ut, då jag i detsamma mötes af en barnaröst. — För Guds skull, mr Billins, låt ej hundarne göra mig något ondt! Mot min vilja jagar jag bort djuren och hvem ser jag väl? Jo, Jenny, Ashleys lilla flicka,