reda ett nytt kök åt mig. Hästarne voro lyckligtvis till hands och inom en qvarts timma voro vi färdiga att resa. Jag ville att den lilla flickan skulle stanna hos min hustru och hvila ut efter sina ansträngningar, men det stackars barnet upphörde ej förr med sina böner än jag tagit det upp i sadeln. Nu sporrade vi hästarne och jagade bort. Vid framkomsten funno vi Ashley högt upp i trädet och nedanför detsamma låg hustrun gråtande öfver förlusten af sin lilla flicka, som regulatorerna, efter hvad hon förmodade, hade bortröfvat. Det kostade oss stor möda att få ned den gamle mannen, då vi icke vågade på en gång atskära repet, ty då skulle han hafva fallit ned och brutit halsen af sig. Slutligen lyckades vi få gubben ned på marken, men han uppförde sig som en galning, rasade och förbannade bofvarne och föll slutligen i en djup sömn. Vi förde honom genast till sängs; morgonen derpå anfölls han utaf en häftig feber och fantiserade öfver regulatorer och gud vet alltför dårskaper, så att vi ej kunde få ett enda förnuftigt ord utaf honom. Då jag ej kunde qvarstanna längre, redo vi hem och jag ditskickade en gammal trotjenarinna för att bjelpa mrs Ashley. Derefter beslöto Jim Bailey och jag att sammankalla grannarne till rådplågning; derföre äro vi nu här och anser jag alt dessa bofvar ej böra lemnas ostraffade. — Har då icke Ashley namngifvit en enda? frågade Jenkins, som med spänd uppmärksamhet åhört berättelsen. i(TArta Y