Dagens Nyheter – 10 juli 1866, sida 1

nu helt och hållet mina tankar. Nyligen, då jag var derborta i kolonien, hörde jag en hel mängd saker berättas om osäkerheten i skogarne nu för tiden; men jag gaf icke så noga akt derpå, emedan jag ansåg att man öfverdref sanna förhållandet. Nu tycker också jag att det börjar bli betänkligt, och derföre vill jag skaffa mig närmare besked om ett och annat. — Men jag? .. Vill du att jag under tiden skall vara ensam? — Det är väl inte första gången du är allena, min skatt eller huru? sade den gamle. mannen leende. Var icke orolig. Jag far bort just nu, för att jag må kunna vara hos dig sedan; ty nvarken i dag eller i morgon komma de två karlarne tillbaka bit, om vi ens någonsin få återse dem. För öfrigt har du ju sjelf ett gevär, och skulle verkligen någon komma, som vill dig illa, äro ju du och negerpojken så pass modiga och tilltagsna att ni kunna visa honom vägen. Jag blir icke heller länge borta, hvadan du kan vara fullkomligt lugn. Vi ha nu många ljusa nätter, och det går fort nog att rida härifrån till Reed, om man väljer den genaste vägen. Negergossen, Sip, sadlade hästen, och den gamle mannen tog farväl af sin hustru samt red derefter långsamt in åt skogen. Men i stället för att följa den riktning han ämnat taga, ändrade han kosa, då han fick se spåren efter de främmandes hästar. Hvarthän hade de begifvit sig? Det måste han först veta, och han följde dem derföre i spåren så fort hästen kunde springa. Ryttarne hade passerat närmaste bäck; skulle han följa dem på andra sidan om denna?