till att handla såsom jag gör, så var god och genomse dessa papper. Dervid framtog han urrockfickan en papperspacka och lade den på bordet midt framför Jenkins. — Det här, min ärade herre, är köpekontraktet angående flickan, uppsatt och utgifvet af en amerikansk handlande, som år 1836 förde henne såsom barn från New-Orleans. Då blef hon köpt af fredsdomaren i Riley, herr Riley, hvilken för fyra år sedan sålde henne åt min broder, herr Saunders i Little-Rock. För omkring två år sedan, då han blef nödsakad att straffa heune för en förseelse, flydde bon ur hans hus, och förgäfves utlofvade han ett pris af hundrade dollars åt den som skaffade honom igen henne. Hon var och förblef försvunnen, till dess att för omkring sex veckor sedan en vän till 038, som besökte Texas, för att se sig om efter ett ställe der han kunde bosätta sig, tillf Nigtvis tog in hos er, herr Jenkins, blef varse flickan och kände genast igen henne. — Nej, är det sannt? sade Jenkins. Hustru, ge herrn litet kaffe. Han blir visst torr i halsen af att tala så mycket. — Vill ni icke se papperna? — Hvad bryr jag mig om det der skräpet? sade Jenkins föraktligt, i det ban tog pappersbundten och lade den åter på bordet. Min gumma — jag sjelf kan icke och har aldrig knonnat skrifva — skulle på en half dag kunna fabricera ett helt dussin sådana der skrifvelser åt er, och hvem här i Texas, tror ni, kan gå i borgen för att namnteckningarne äro äkta? — Ni bör tro oss på våra ärliga ansigten, yttrade den som följde med stadsbon, ty så