Dagens Nyheter – 9 juli 1866, sida 1

Han gick till dörren och tittade ut. Två ryttare hade stannat på gården, och den ene ropade: — Är herr Jenkins hemma? — Ja visst, sade gubben, stig af vänner, och kom in. Tyst, hundar!... Kunna ni icke hålla munnen på er, era bestar! De två fremmande följde uppmaningen, och Jenkins, blick fästades med förvåning på den ene af dem, som också verkligen icke såg ut för att vara hemma i denna verldsdel. Hans ledsagare deremot var klädd såsom en vanlig jägare och hade gerna i den drägt han bar kunnat göra en resa genom hela det inre Amerika, utan att ådraga sig någon uppmärksamhet; men att träffa en herre i svart öfverrock och sprätthatt samt utan bö sa — det var någonting utomordentligt i dessa nejder. Mannen såg ut som en advokat, och hvad hade han att göra midt i vilda skogen, i Texas? Så långt hade ännu ieke någon af dessa stadsbor vågat sig, åtminstone hade icke Jenkins sett någon af dem. Gaästfrihetens lag förbjöd honom emellertid att göra de främmande några frågor, innan de hvilat sig och blifvit vederqvickta med mat och dryck. Utan att vidare bekymra sig om dem, gick han ut och skar en bit af hjorten samt bar in köttstycket i köket, hvarest negerflickan Nelly genast stekte det i pannan. Frun lagade under tiden i ordning bordet; hon framsatte endast två tallrikar till derpå ; ty gafflar brukade man icke, och hvar och en hade knif med sig. Knappt tio minuter efter de främmandes ankomst, satte man sig ned att äta.