Dagens Nyheter – 9 juli 1866, sida 1

har den röda tjuren icke synats till, och i dag har jag ej heller kunnat få reda på qvigan med de två fläckarne i pannan. — Hvad! Jinny? utbrast gumman förfärad, och hennes man nickade betydelsefullt. — För öfrigt, fortfor Jenkins, är det en mängd spår efter fremmande hästar i skogen och det märkvärdigaste är att jag icke alls ser de kreatur som lemnat dessa spår. Det ärinte omöjligt att några indianska skurkar ströfva omkring här i trakten, men om så är, eller hafva vi att göra med hvita hästtjufvar, då må Gud straffa mig, om det inte varit bättre för dem att de aldrig begifvit sig till denna trakt; ty kommer jag dem på spåren, låter jag Guds sol skina genom deras hufvuden — eller också vill jag inte heta Jenkins. Hustrun hade satt fram mat på bordet; men hon sade intet åt sin man, utan förblef tyst och tankfull; ty om verkligen något tjufband var i närheten, bodde de på ett sådant ställe att de icke kunde vänta sig någon hjelp a grannar; och att hennes gubbe icke brydde sig derom och ej var någon kruka, när han träffade på sådant slags folk, det visste hon alltförväl. Hon hade ännu icke kommit sig för med att bjuda sin gubbe äta, och Jenkins var som bist sysselsatt med att skära en rem till sitt kruthorn af ett stycke rå hud, när hundarne började skälla af alla krafter och ett ljudligt Holla! hördes utanför huset. — Hvad för slag! sade Jenkins och såg häpen upp, ty åsynen af en menniska i desse trakter var alltid något nytt, Besök? Hvem kan det vara?