Från Göteborg till Strömstad. et är en klar, herrlig junimorgon, och vid Göteborgs välbekanta långa bro ligger en åugare färdig att algå. En svart rök höjer sig som en ofantlig plym mot den djupblå himladömen; det är den kufvade jetieslafven ångmaskinens andedrägt. Stundom vrider han likasom pröfvande de väldiga hjulen och suckar öfver sin oserksamhet. Men nu ljuder klockan, adtågen lossas, och långsamt glider nutidens drakskepp ut ur hamnen samt följer den långa förstadeu, hvilken likt ett utsträckt finger pekar mot vester — verldshandelns stora stråkväg. Stränderna prunka i sina nya sommardrägter, och från den vidsträckta vattenspegeln tyckas otaliga skimrande ögon blicka så vänligt mot den nu snabbt framilande ångaren. Snart för ändras dock scenen; vattenbassinen vidgas och stränderna antaga ett mera väderbitet, lugg slitet utseende, ty vi nalkas kustens utposter, hvilka i årtusenden trotsat stormarnes och hafsböljornas förenade anfall. Man börjar få en aning om det obeskrifligt vilda, ödsliga oeb enformiga seeneri, som naturen med få afbrott erbjuder längs hela denna kust ända upp mot Svinesund. Oiverallt kala, nakna klippo:, alrundade eller urbolkade af de rastlösa vågorna samt omslutna af fradgande bränningar. Ej ett enda träd, ej eu enda grön fläck kan här upptäckas blaud dessa klippveteraner, från hvilkas gråa, fårade hjessor solsträlarne återkastas. Or verallt möter blicken samma ödslighet och vu tystnad, som endast afbrytes af bränningeur svall mot stenhbällarne; — det är tigern, som slickar sit tillämnade rof. Ångaren ilar framåt likasom i en labyrinth, än sammantränges farvattnet till en smal ränna mellan branta klippväggar, än vidgas det och liknar då en teater med granuitkulisser. Och hvilka tragedier hafva ej här uppförts af stormen, böljorna och den redlöse seglaren! Eudast höstnattens stjernor hafva bevittnat dem! Här och der med långa mellanrum afbrytes dock denna enformiga öuslighet af en sammangyttrad massa menniskoboningar, — s. k. fisklägeu. Här herrska lif och rörelse. — Skaror al hvithåriga barn kräia bland klipporna, båtar komma och gå, ofantliga fisknät äro upphängda till torkning, och ur dei allmänhet till det yttre snygga boningarne framskynda innevånarne för att betrakta de annalkande fremliugarne. Uttrycket hos de flesta bland dessa grupper antyder belåtenhet. Mav ser att dessa hafvets arbetare älska sina kala skär liksom svalan sitt bo. Men tiden ha emellertid fortskridit och klockan är nära fm på eftermiddagen, då tvenne torn på spetsen af pet