Dagens Nyheter – 5 juli 1866, sida 2

på , hvad som komma skulle; ty ingen kunde nu slippa in utan hans tillätelse. Kung Ro!t återvände hem till Westergötland och var icke särdeles belåten med sin färd. Kewuil gick khonom tillmötes och frågade huru resan gått. Rulf berättade då sakeus förlopp. — Stor skam är det, sade Kettil, att lida slikt al en qvinna och blifva tagen såsom en märd i giller, eller hare i snara. Hade jar varit med, så skulle denna resan ej hafva tagit ett så snöpligt slut; och hellre än aut t.la slik skymf, skulle vi hafva stupat man vid man. Ej fördrager väl ert sinne att lemna detta obämnadt, och skola vi ej genast sammankalla allt folk, som kan oss uti denna sak gagna? — Fj aktar jag ditt trots och din oförsigtighet, sade Roif, oca hade vår förd tagit eu ännu snöpligare slut, om vi haudlat såsom du i din häftighet tycker bäst vara. D-ck må du förvisso veta att jag ämnar båda mitt folk samman; men ej lyster mig stt i sommar fara wi Sverige. — Det är mycket illa, sade Kettil, att svearne hafva så skrämt eder, att I ej tören hämnas. — Ej akta vi på ditt spe och skrymteri, svarade kuugen, utan skola vi. handla efter vårt eget räd. Sedan talade han ej mer härom, men då våren kom, drog han ut i härnad med fler: stora och välrustade skepp. Kettil och Ingjald voro med, och härjade de vida omkring I We sterhaf, på Hjaltlaud, Söderöarne och Skottlaco och gjorde stort byte, Då hösten kom, vände de stäfven hemåt, lade sig under en 6 och