Sagan om kung Thorborg. (Forts. fr. föreg. AF) — Kanske, genmälde kungen, ha va vihandlat oförsigtigt. Men huru skall jag bgga mina ord, så att de blitva honom till lags? — Så tycker jog, sade drottningen, att vär j siuen till bords i morgon och hafven druckit branog, skolen j frawkasta ljufliga ord till kung Rolf och fräga houom avgående han stora bedrifter. Men jag gissar att han icke vill tala mycket derom; ty säkerligen hafver ej det som i går yttrades eder emellan, falliv ur haus minne. Emellertid bören j sedan spörja, hvilket äreuvde han hafver och låtsas som hau aldrig hade nämut något ät eder derom. I fall han erimrar er om hvad som i dag förefallit, så sägen att j icke minnens eder hafva talat andra än goda och kärliga ord med honom. Och om någonting bittert bhfvit sagdt, så bed honvm för all del ause det vara osagdt. Talar han något om frieriet, käre svaren honom väl och laggen eder icke emot, om han kun vinna eder dotters samtycke. Svällen eder, såsom voren j en blid och medgörlig man i alskogssaker. På sädaut sätt kan god samja al drabäst bibehällas mellan eder Hvem vet ändå huru det går med frieriet, fast j nu gifven edert bifall deruill? Derefter somnade de. Om morgonen, när de kommo till bords, var huug Bik mycket glad och begyute spräka om allananda lustiga ämnen med kung Rolfs män. Men kuug Rult