Dagens Nyheter – 2 juli 1866, sida 3

vf ou i sin helhet att tillgå, men med tillhjelp j L ett temmeligen godt minne, kan med säkerhe upplysas: att den under denna tidrymd varie rat nära 3 fot, dervid den var högst i sist dagarna 1844 och första 1842 neml. 12 fo och 4 decimaltum öfver Motala slusströskel ocl lägst 1826, troligen ej mera än 9 fot 5 tum De är som vattnet under juni månad höj sig till fulla 11 fot 5 decimaltum öfver nämnd slusströskel hafva, med ofvannämnde undantag missväxt inträffat, antingen vållad af torka, vält: eller frost; cch som nu vattenhöjden under jun höjt sig till 11 fot 5 decimaltum, kan den re spektive allmävheten innan årets utgång komm: i erfarenhet af om prostens vers ännu hålle; profvet.) I vestra Ny socken, på prestgårdens ägor fivnes i närketen af Wettern en källa eller rättare en bruun, som ock omtalas i ofvannämnde beskrifning öfver Wettern. Den kallas ångereller hungerkällan. Ehuru den är belägen kanske mera än et hundra fot öfver Wetterns vattenyta, ökas märkbart dess vattentillgång samtidigt med sjöns, thuru i år ej så mycket som vanligt Besynnerligt nog vet man med visshet, att der somliga år under långsam nederbörd icke det ringaste ökar vattentillgången, utan i stället visar sig nära nog torr. G—-I—h. ) Som läsaren ser har undantag förr skett och det är ju nu nästan erkändt, att inga gamla märken hålla streck. Red. af Dag. Nyh Medel mot krutexplosioner. Engelske kemisten Gules uppfinning att göra krut icke exploderande har i dessa dagar af ve derbörande myndigheter — blifvit i Londor underkastad en sista sorgfällig pröfning, son; utföll till alla delar lyckligt. För att kunna anställa experimentet i största skala, begagnades dertill ett torn vid kusten af Hastings samt användes icke mindre än fem tous krut, hvilk: voro blandade med 20 tons af hr Gales preparat. De mest olikartade försök gjordes för att få blandningen att explodera, men allt förgäfves. Sedan man fyllt massan på 338 mindrn fat och ställt 100 utaf dem i tornets källare samt fort de ufriga i dess öfre våningar, som voru af träd, försökte man först att antända dem med elektricitet, och då detta misslyckades, tändes eld på trädvirket. Snart framträngde tjocka rökmoln genom dörrar och fönster, och af rökens färg märkte man att krutet långsamt förtärdes, men icke det ringaste spår syntes till något som liknade explosion. För att hålla de talrika åskådarne på afstånd i säkerhet, hade man uppställt en stark afdelning polis, en för sigtighet som dock snart visade sig alldeles öfverflödig, så att generalen som ledde experimentet inom kort tillät hvem som helst ati närma sig det brinnande tornet. Slutligen lades tvenne fat på en vedstapel, som antändes. Snart uppflammade en stark låga, faten sprungo sönder och utgjöto sitt innehåll i elden, me icke heller då märktes något spår till explo sion, tvärtom dämpades elden deraf — korteligen, beständigt samma framgång, som fullkomligt rättfärdigade uppfinnarens pästående at det kraftigaste krut kan med hans blandning icke blott göras icke-exploderande utan renta oförbrännelivt. — Receptet lyder så: man upp: hettar vanligt glas till hvitglödgning, doppar det derefter i kallt vatten, hvarigenom det som bekant förlorar all elasticitet; förvandlar det till ett fint pulver, som går nästan af sig sjelft med obetydlig stötning eller rifning och blanda detta med vanligt krut i olika stora proportio ner, allteftersom frågan gäller att göra krutet blott icke-exploderaude eller oförbränneligt. Sålunda blandadt, kan det utan ringaste fara gömmas, transporteras eller kastas i elden. Fö att åter göra det brukbart behöfves blott ev kopparsikt, lagom grof att qvarhålla krutkornen men låta det fina pulfvret falla igenom. Odets skickelse. I sina yngre årreste nuvarande italienske utrikes ministern, geoveral Lamarmora, mycket i fremmande länder, hufvudsakligen för att studera deras militärväsende. Bland de bekantskaper han gjorde under sina resor, var äfven den med österrikiske generalen Waullmoden. Då Lamarmora, som då var major, en dag lemnade generalenus hus, mötte han en österrikisk kapten, som observerat med hvilken utmärkelse Wallmoden behandlade den italienske majoren. Kaptenen bad honom om ett förord hos generalen, på det hav måtte kunna vinna den majorsgrad, hvartill han ansåg sig ega rätt. ILamarmora vände om och bad om ett samtal med generalen, hvaraf resultatet blef att kaptenen utnämndes till major. Den dåvarande österrikiske kaptenen är den nu varande generalfälttygmästaren Benedek. Uttydning på charaden i n:o 453: PFestmåltid. gt ER EA KDE SE