stränden af Donau, tillsammans med de öster rikiska officerarne. En dag uttryckte jag min önskan att besöka den trakt på andra sidan Donau der Kossuth nedgräft ungerska kronan, när spillrorna af ungerska armeen sökte sin räddning i Turkiet. Platsen hade blifvit förrådd och kronan uppgräfd; men jag ville se denna egendomliga graf, och öfverste P... lofvade att följande dag låta föra mig öfver bron som skiljde oss från den fiendtliga stranden. Men då aftonen kom sade jag för mig sjelf under min promenad: -— Om jag skulle gå dit genast? Jag gick förbi vakthuset och trädde fram på bron; när jag nästan hunnit öfver på andra sidan hörde jag en gevärssalfva, och på samma gång susade två eller tre kulor förbi mina öron. Jag stannade. Flera kroater störtade sig nu öfver mig, tilltalande mig på ett språk som jag ej förstod, derefter förde de mig till min vän öfversten. Denne såg på mig, som om han trott mig vara från mina sinnen. -— Min herre, sade han, hvad skulle ni göra på andra sidan bron? — Jag ville besöka grafven..: — Nog: . . . utan min tillåtelse? Och skiltvakten har ej hindrat er vid början af bron? — Nu tog sergeanten till ordet och yttrade på tyska: — Det var derföre att vi åto middag i vakthuset. — Ah! ni åto middag! utropade öfversten, och under tiden skulle spioner kunnat gå och komma . . . Iuru många äro ni? -— Fyra man och jag sjelf, sade sergeanten. — Ni skola alla bli fusiljerade! Öfversten närmade sig fönstret, ropade till sig vakten och lät arrestera de brottsliga. EE Följande morgon blefvo de fusiljerade, ehuru jag nästan släpat mig fram på knä för öfver sten för att utverka nåd åt de olyckliga, hvilkas död jag utan att vilja det förorsakat. När de fem kroaterna fallit genomborrade at kulorna, yttrade öfversten, som saknade sina soldater och helt och hållet glömde våra nästan vänskapliga förbindelser, vänd till mig: — Och nu, min herre, måste ni lemna detta landområde inom två timmar eller ock låter jag fusiljera er som spion! — Men öfverste . . . vågade jag invända. — På min ära försäkrar jag er det, min herre! En fjerdedels timma derefter hade jag lemnat Orsowa. Fem år senare fann jag öfversten namn på listan öfver de officerare som stupat vid Magenta. G.-P.)