Hvarjehanda Nyheter. Rekryten neter en humoristisk midsommartidning som utkommit i Göteborg och lärer finnas till salu äfven här och der i Stockbolm. Den innehåller bland annat följande ganska lyckade stycke, som egentligen torde roa herrar, men utan fara kan läsas af fruntimmer också : Ett nattstycke. En natt jag rusig kom från vänners gille, Der spel och dryckjom vankats mer än nog; I hjernan Blaren dansade med Kille, Och glädjen sig en sväng med ångern tog: Jag raglade tiil sängs på fötter svaga; Den slummergud var ej så lätt att taga; Ty bäst jag låg, en dödens kyla trängde, Förlamande igenom all min kropp, En hand af jern mitt hjertas verkstad stängde. Och blodet stannade uti sitt lopp: Det var som lifvet hade flytt ur banden, Men glömt att öppna portarne för anden. Ja! jag var skendöd! — Kroppen bands af döden, Men själen lefde än i liflös kropp: Jag fåfängt sökte ropa hjelp i nöden, Jag sökte röra mig — men det var stopp. Jag bad om frälsning för den bundna slafven, Men bönen sjelf var lefvande begrafven. Den natt var lång. När Febus jorden glädde, Min kammare blef full med folk på stund. Man sökte gjuta lif i mig, man trädde Min egen penna i min egen mund. Förgäfves! Jag var död, det sade flera, ch jag — jag mäktade ej protestera. Så kommo der båd fruar och mamseller Och svepte mig i liljehvitan skrud. Jag mäktade ej röra mig — ej heller Det var mig möjligt att få fram ett ljud. De fruar täcktes ej sitt tal förgylla, De sade alla, att jag dött i -— fylla. Snart blef jag stufvad in uti en kista Och förd till grafven under klockors klang, Och presten höll för mig ett tal, det sista, Och vapnet brast, och skölden söndersprang. O! stanna yngling! började man sjunga: De torfvor föllo öfver mig så tunga. Det blet så tyst, så tyst, att masken hördes; Och ensam var jag bland de döda nu. Då, af min ångest lifvet återfördes, Och dödens hinna klyfdes midtitu. Det varma blod sig väg ur hjertat sprängde. I hudens väf den röda spolen trängde. uns iesbua sevlild nobäleifd abnrialv HN