ligt nyktert, och hafva de hustru och bara att försörja, så vill det sällan hinna till för dem, huru Hitigt de än arbeta, ty förtjensterna måste ju fördelas på så mycket, såsom skatter, utgifter, kläder, lifsuppehälle och vanligtvis dyr hyra och ved, samt ljus, garn, pligg, tråd, stift, läster, blauksvärta m. m. och verksaker, hvilka stundom afbrytas 0. 8. Vv. och det värsta är att somliga kunder äro dåliga betalare och många kunder narra och bedraga skomakare ganska ofta. Emedan insändaren utaf alla handtverkare särskildt tager skomakare till exempel, har jag härstädes oc gjort detsamma, och sökt bevisa, att skomakare icke hafva för mycket, utan tvärtom för litet betaldt för sina stora mödor, ty det kostar mycket på kroppen att idkeligen a i en sådan lutande ställning och arbeta hvarie minut, som detta yrke fordrar, om man skall undvika att svälta. Helt annat är det om man kan drifva et yrke i stor skala, som insändaren också säger, meu huru skall en fattig stackare kunna göra det, som icke har nägot att börja med? Och hvad skola sådana menniskor blifva, ty det är ju redan för många i allt tviog. Och de lagstiftande styrande och regerande tyckas ju arbeta derpå, att upphjelpa dem som förut äro bergade, så att de skola blifva allt rikare och rikare, men tyckas göra .ngenting för att upphjelpa den fattige, hvarföre han blir allt fattigare och fattigare; de handla således bakfram. Såsom t. ex. i den nya riksdagsordningen eger den valrätt, som har 1000 rdr egendomsvärde, och den som icke har något är utesluten; menniskan har således intet värde, utan de tingen som äro utom henne, de tingen som hon eger, äro de som hafva värde. Detta är ju det mest barnsliga och löjliga en menniska kan tänka sig, att döma menniskors mer eller mindre värde efter denna måttstock och icke efter sinnelaget. Häraf ser man att menskligheten i många stycken ligger änuu i lindan. De fattige hafva således inga representanter vid riksdagarne som bevaka deras rätt, och de rika, de söka nog att genom fina uträkningar ordna saker och ting så, att de endast draga nytta af det, fast de söka att gifva det sken af, att det är gjordt till arbetarens bästa, fast det är tvärtom. Fattiga arbetare af alla slag hafva således ingen glädje af lifvet; de måste liksom en mager åkarhäst beständigt sträfva och med fattigdomsbekymmer släpa fram sitt usla lif, och ingen sorg, ingen nöd, ingen olycka kan jemföras med detta, hvilket hvar och en som har försökt det kan finna att detta är en fullkomlig sanning. Arbetare af alla slag hafva således för litet 6etaldt för sina mödor, så att de nödgas lefva i fattigdom och nöd, huru mycket de än sträfva; men somliga af våra löntagare hafva alltför stora löner, de äro allt för dyra, öfver dem har man fog att klaga att de äro för dyra, och kan aldrig nog mycket klaga deröftver. När gamla skrån upphäfvas i det ena, så böra de ju också upphäfvas i ett annat. Vi hafva ju många kungliga personer att underhålla, då man gerna i vårt fattiga land kunde nöja sig med en tresident och gifva honom blott en skälig lön. Derjemte hafva vi ju en massa med högt uppsatta tjenstemän af alla slag, både nödiga och onödiga, bvilka sistnämndas tjenster gerna kunde indragas, och hvilka båda hafva allt för stora löner, både medan de tjena och sedan de tagit afsked, så att de kunna lefva i lyx och öfverflöd, och de hafva ju ändå mera frihet än en annan arbetare, så att de kunna gå på nöjen och schweitzerier och äta och dricka, så att de blifva öfverflödigt tjocka och feta. Men ändå se de med en föraktlig blick ned på kroppsarbetarne och vilja att de skola krusa för dem, fast det är egentligen de, som å uppehålla dem och draga födan i munnen på lem, och de förtära ju det bästa och arbetaren får vara glad om han kan fi mätta sig med det sämsta. Derföre vilja de ocsxså höja priset på matvarorna, så att de som hafva råd att köpa det, skola blott få förtära det, och den fattige arbetaren som icke kan köpa det nödgas svälta, och ändå måste han strängt arbeta för att kunna uppehålla sig och le höga, och blir det krig, så är det just den fatige arbetaren som de vilja lotta utför att försvara lem. Således är det våra högt uppsatta tjenstemän som man kan kalla för dyra, men icke den attige handtverkaren och andra arbetare, ty det ir just de som få göra allt för våra dyra löntapares beqvämlighet. Ar det icke arbetaren som får irbeta i jorden och sköta ladugården, föra hit varor öfver hafvet, bygga hus, göra möbler och kläder, sopa golf och passa upp, och mycket sådant mera, allt till de högt uppsattas beqvämlighet, och den ringa betalning arbetaren derföre erhåller. hafva de först fått samla ihop för att öfverflödigt Mäns dessa dyra löntagare. Dessa kan man såletes kalla för dyra, och detta är att beklaga, ty detta är orätt. Älskare af rättvisa.