Dagens Nyheter – 29 juni 1866, sida 2

sar, polackar, frapsmin, engelsmän samt tyskar med eller utan ofantliga mustascher. Mammons eld hrinuer på hans altare och flugor svärma deromkring, ehuru många redan fåvt en god del af sina vingar afbrända. Till det yttre äro spelarne mycket glada, mey i de flestas hjertan råder helvetets förtviflan. Nästan alla spelare sitta, men kring dem släter sig en ring af stående åskådare. En ung indisk officer, som året förut försökt sin lycka men tappat och varit nog klok att taga varningen i akt, står vid min sida, och vi följa båda med uppmärksamhet spelets gång. Såsom vanligt, äro äfven hår fruntimmer, och ett ibland dem — kan det väl vara möjligt? .. ja, dev är verkligen samma dam som jag sammanträffade med på spelhuset i W—1! Jag har nu fått veta att hon är en fransk grefvinna. Och bredvid sig har hon sin man, en ytterst förbindlig och sprättig person med den Ingnaste min i verlden. Hvarenda afton tillbringa de i detta rum, till dess att en varker dag en stor resvsgu stannar utanför det förnämsta hotellets port och det värda paret reser — förmodligen till någon annan ort, der de kunna få tillfredsställa sin spellust, och der de hoppas att lyckan väntar dem. Vid rouge-et-noir-bordet talas endast franska. Se denne markör-veteran som sivter midt ibland de spelande, blandar korten och ropar, utan att en muskel rörer sig i haus ansigte: Fuaites le jeu, messieurs! (spela mine herrar!) Och de som äro hugade, framlägga sina penningar. I detta sällskap befinner sig två eleganta herrar, som spela synnerligen djerft. : Forts.)