Dagens Nyheter – 29 juni 1866, sida 2

en af mine läsare må, ifall han någon gång skulle försöka sin lyeka vid ett spelbord, gå derifrån utan att ha vunnit ett enda öre. Men spelpassionen upphör oftast icke fastän man har otur. För att blifva öfvertygad härom, må den ber nägne lisaren åtfölja mig till spelhusets af strålande ljuskronor upplysta salar; må detta besök för oss blifva det försa och sista. En hop menniskor, tillhörande alla stånd och åldrar, tränges omkring roulettebordet. Der står en gammal, mager fru, som jag hvarje morgon ser dricka sitt mineralvatten; det är ej första gången hon visar sig vid spelbordet. Hennes plånbok är alltid ganska tunn och hon visar sig följaktligen aldrig vid det bord, der an spelar pouge-et-nqir, hvarest insatsen icke understiger en preussisk thaler. Här åter håller man tillgodo med en blygsam florin, 8e bara hury moget hon öfverväger, huru oroliga blickar hon kastar på den gröna duken och huru försigtigt hon gör sin insate. Någon enda gång viuner hon; då markörerna skjuta åt henne vinsten, låga hennes ögon af lystnad. Fu stund derefter har hon förlorat allt och lemnar spelsalen med döden i hjertat. De följande dagarne får man se henne sitta afsides i parken på något ensligt ställe; heunes kind är blekare än vanlist och hennes nedslagna utseende inger den förmodan att hennes tankar förirrat sig hem il hennes make eller ock barn. Låtom os: änuu en gång betrakta sällskapet. Der sitter vid sidan af sin moder en ung flicka Kan det vara möjligt? Ja, det är verkligen en moder som inviger sin dotter uti spelhusets. mysterier. Hvilken man skulle vilja äkta en