Dagens Nyheter – 27 juni 1866, sida 2

härifrån, skall jag upprifva ett af dina hjertesår, som nu är läkt... Du säger att jag gjort 1 dig mycket ondt! Ah! du känner icke al: det onda jag tillfogat dig... Kom ihåg Debora!... kom ihig din sköna, dyrkade judinna! Kom ihåg deuna Israels dotter, som skulle ha medfört i hemgift sin underbara skönhet, sina millioner och sin kärlek! ... Rolf stannade och våade sig om. Han var blek. Venus, hvilkens blodsprangda ögon bjert afstucko mot ansigtets bliaktigg få g, likuade eu oud ande som hädar Gud. Hon utbrast i ko ivulsiviskt skratt, Dercfter återtog hon: Vet du hvad jag har gjort? ... Jag har dödat Debora!l... Under det jag omfimnae och kysste henne, gal jag henne in försatt... Jag bar dödat Debora!... Hör du, Rotf, jag har dödat Debora! Herr Tremblaye sprang fram till Venus och drog sin värja. Men han hejdade sig just då han eMule sänka ändiga qvinnans bröst, hvilke. vipnet i den med knappt hörbar stämma upprepade? — Jag har dödat Debora... jag har dödat Debora! Nej nej, sade echevaliern, detta blod är alltför orent för att utgjutas al mig Han slog omkull den kruka, som innehöll vattenförrådet och trampade sönder giltflaskan. Derpå gick han ut, ropande då han kom i dörren: — Dö, när du kan, usla qvinna! ... Dö som hund ... och må du vara förbannad för tid och evighet! Den väldiga jerudörren tillslöts.