Dagens Nyheter – 27 juni 1866, sida 2

SHONEN — Hon är der, sade han, och kommer icke lefvande derifrån. — O! min Gud... hvad säger du? ... hvad menar du?... Jag vill icke fatta dina ord, jag är rädd för att begripa deras mening... Rolf, jag darrar, stammade Johanna af Chambard. Med några få ord förklarade herr Tiemblaye hurudant förhållandet var. — Min vän, utropade den godhjertade Jehanna, jag vill icke att denna qvinua skall dö på ett sådant sätt... Det är ohyggligt!... förfärligt! ... Nej, Jag vill det icke!... jag vill det icke! — Mon det är nödvändigt... Hon kan icke på något vis räddas. — Hvarföre inte?.., Ingenting är ju lättare än att släppa henne lös... — Det är omöjligt! — Ilvarföre, frågar jag ännu en gång. — Atvt du icke inser det, förvånar mig ingalunda ... Du är så ädel och god, du känner icke Antonia Verdi... Hon är ett skadedjur, som icke kan lefva och vara fri, utan att göra ondt... Om jag nu släppte ut henne ur fängelset, skulle hon förfölja oss öfverallt och icke gifva sig någon ro, förrän hon bragt olycka öfver 083... — Det bry vi oss icke oml... Vi resa nu långt bort, hon vet icke hvart vi taga vägen, och hennes hämnd skall följaktligen aldrig kunna nå oss... Rolf, gör som jag vill! Du kan icke tro huru lycklig jag skulle bli, om du uppfyllde min önskan! — Men, min älskade Johanna, du glömmer en sak... Så länge Antonia lefyer, kan du icke blifva min lagliga hustru! (Forts )