Vid ljudet af nans röst spratt Antonia till. Hon såg sig omkring med fasa och då hon väl förstod att all möjlighet till räddning var henne betagen, såvida hon icke grep till bönboken, föll hon på knä, och sträckande sina händer mot Rolf, utropade hon med en röst, ofta alfbruten af snyftningar: gä— Rolf, haf medlidande med mig... och döm mig icke till detta straff, som är tusen gånger grymmare än döden, det förfärliga straffet att lefvande inneslutas i en graf, utan hopp att någonsin få återse dagens ljus... Ja, o,ja! jag är brottslig... jag är en eländig varelse. ... Jag har felat till den grad att ingen menniska skulle förlåta mig.... Men visa er vara mer än en menniska Rolf, och förlåt mig!... Ja, ni hade rätt i hvad ni sade för en stund sedan. ... Jag har trampat ert hjerta under mina fötter, jag har föraktat er kärlek, men — ni har dock älskat mig... Ni skall ha medlidande med denna qvinna, hvilkens läppar så ofta varit tryckta mot era!... Rolf, kom ihåg huru många ljufva stunder vi tillbragt tillsammans, kom ihåg din Venus kyssar! ... Af ven jag. har älskat dig, ja, jag har älskat dig mycket högt!.. Men — hvad skall jag sä a? — jag var svag, jag var oförnuftig ... min uppfostran hade blifvit vanvårdad, jag hade umgåtts med dåliga menniskor... mitt hjerta var förderfvadt, min rättskänsla slö... Detta är icke mitt fel, Rolf... Ett stackars öfvorgifvet, förvilladt barn vet ju icke hvad det gör! Det kan ju icke beräkna följderna afsina handlingar! ... Bör icke hvad jag nu sagt till en viss grad ursäkta mig, Rolf? ... Hör migl... Jag inser väl att du älskar en annan qyvinn2,