Dagens Nyheter – 26 juni 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Jf) — Om hon är död, tänkte Rolf, vore det synnerligen väl för henne... Gud skulle då ha visat sig mera öfverscende än Jag! Men Antonia Verdi var icke död — hon var endast afsvimmad. Ifrån denna stund herrskade fullkomlig tystnad i vagnen ända till dess att kusken lät hästarne stanna. Man hads kommit fram till slottev Baume. Vagnsdörren öppnades, Annu var det mörkt ute, ännt varade fångens sanslöshet. De föregifna gardisterna hoppade ned på marken, lyttade den afdomnade Antonia Verdi ur åkdonet, gjorde en slags bår alt sina gevär, hvarpå de lade hennes kropp och begåfvo sig, åtföljda af Rolf, till den förfallna byggnadens ingång. Rörelsen i förening med den kyliga nattluften återkallade Antonia till medvetande. Hon vred sig på båren och började ånyo uppgifva klagorop. — lHvarföre jemrar ni er så der, min fru? sade Rolf. Hvarföre gråter ni och är tröstlös, då jag nu går att upplåta en boning åt er, i hvilken ni kommet att befinna er bättre än ni förtjenat? Är det på sådant sätt en slöttsfru gör sitt inträde på sitt gods? Och hurudana män voro då herrar Avitzae, Aubigny och alla de andra, som äro mig obekanta, då de kunnat helt och hållet beröfva er detta ädla, värliga skick, som fordom klädde er så väl?