Dagens Nyheter – 23 juni 1866, sida 2

en tro att det i — Siguoran skul siäkerlig mitt fel, och när berrarne begifvit sig härifrån, bur jag uppkallad till heune och på elt suöj sätt alskedad. — Var lugn och gör som ja — Men... Nog uul.. Gå, er jag! ord uttalades i en sa befallande ton, ade göra näson vidare Je Des att portvakten icke vi invändning. Han gick öfver gi den i den lötia drägt hau i brädskan hunuit taga på och följdes al. polistjenstemauncn samt de två gardisterna, Då han kom upp i den öfre våningen, öppnade han en perlfärsad dörr som ledde till en tambur. Man passerade denna och tvänne salovger, hvilka voro belägna derinuanfö Då stannade portvakten has — Nåa? hågade polistjeustemannen, hvarföre staunar ni? Jo, derföre att vi nu ha dörren till signorans budoar på vår högra sida och den som leder till hennes sängkammare på vär ven:tra ... Jug vet late om min muatmor är 1 budouren eller i sängkammaren. Det skola vi snart se efter, sade polistjenstemannen. Och med en åtbörd gaf han en af gardisterna order att öppua den ena dörren, under det att han sjelf närmade sig till den andra. Emellertid hade Antoria Verdi blifvit synnerligen öfverraskad och orolig, då hon hörde ljud af steg och karlröster i de yttre rummen. Hon hade stigit upp ur soffan, och som hon icke saknade hvarken mod eller själsstyrka, hade bon velat förvissa sig om anleduingen till detta buller midt i natten. Ilon upplät bastigt dörren