Den tredje dagen på morgonen hade hon känt sig till den grad svag, att hou icke förmädde gå ued utför trappan till botteuvåningen. Deuna tredje dag bade synts henne särdeles sorglig och läng — så mycket sorgligare och längre, svm hon började erfara olidliga qval. Plågorna ansatte henue allv oftare och hårdare, hela heunes kropp badade i kalisvett, det susade i henues öron, och eldtungvr fladdrade framför hennes ögou. Ibland hade hon några minuters befrielse från alla dessa lidanden; den började dödskampen aforöts plötsligt — för att snart åter börjas. Audtligen kom nat en. — Jag får icke se morgondagen, hade Johanna sagt till sig sjelf. lion släpade sig will sängen, hvarpå hon lade sig, ordnande klädningeus veck, så godt hennes vaumäktiga hand förmådde. fon tillslöt ögoucn och afvaktade döden. Det var icke döden som kom — det var Rolf, det var 1fvet! XXIV. Mannen med galonerna. På aftonen samma dag underrättade Rolt Johanna att han måste begifva sig bort i ett vigtigt ärende. Han tillade att hans bortvaro troligen komme att räcka tjugufyra timmar, men att det äfven kuude bönda att han bletve rördröjd flera dagar. Likasom i de vises rum och boniugen vid Croissaut gatun fauns äfven i det fyrkantiga toruet eu talrik samliog drägter. Here Tremblaye