Dagens Nyheter – 22 juni 1866, sida 1

mycket långsammare. Klockan var omkring fyra på morgonen och redan började det dagas, då våra ryttare kommo fram till det gamla slottet. Baumes ruiner. De stego af hästarne. — Mitt älskade barn, sade Rolf ull Johanna, medan Jakob ledde de uttröttade springarne till ett af stallew hvilka lågo på något afständ, anser du dig ega styrka att gå eller vill du alt jag skall bära dig? — Jag tror att jag kan gå, ora jag får stödja mig på din arm ..: Det är väl icke lång kan jäg tro? — N:j, mycket kort. Nåväl, vi sälta oss i gång. Johanna lor Rolf under armen ochi: gick, sålunda stödd, med långsamma och osäkra steg. Komma våra läsare ihåg den dag då herr Tremblaye första gången gjorda sitt inträde i spökenas slott, beledsagad af drottuing Esmeralda? Vi vilja gerna tro d t;tv vi lita på deras minne, för att slippa upprepa den beskrifning öfver slottet, som vi då afgåfvo. Ingenting hade förändrats i den åldriga byggnaden sedan den tiden. Rolf förde Johanna fill ett af borggårdens hörn, hvarest till följd deraf att en ansenlig del af muren nedrasat, grus och stenar hopat sig i jemnhöjd med slottets första våning. En smal och mörk gång, hvars öppning man icke upptäckte förr än man befann sig helt nära intill densamma, var gräfd genom denna grushög. Gåogen ledde till en lönnport, genom hvilken man kom in i det fyrkantiga tornet. Denna port, gjord af ek och öfversållad med stora spikhufvuden, förskref sig synbarligen icke