Dagens Nyheter – 22 juni 1866, sida 1

— Ja, jag hör... — Skall ni icke invänta dem? — Nej, jag är posterad på ett annat ställe och skyudar nu dit så for: jag hinner. Tala icke om att ni sett mig här, ni skulle derigenom tillskynda mig obehag. — Var lugn, jag skall tiga som muren. Jag hade köpt denna krögares välvilja för två francs! — Jag red hit i sporrsträck. Det öfriga vet herr chevaliern. Roif räckte Jakob sin hand och sade: — Min vän, du har räddat oss. — Ack! herr chevalier, svarade betjenten förlägen, säg icke så, om ni ej vill göra mig — Ädle gosse, fortfor Rolf, vinner jag lyckan någon gång, skall du Ka din dryga andel deraf. : Medan Jakob berättade huru han kommit underfund med att hans husbonde var förföljd, hade de flyende hunvit upp på bergshöjden vid Saint-Germain, och de betunnuo sig nun nära det beryktade slott, der Ludvig den XIV mottog Jakob II. Nu var det slut med all fara, ty Rolf och Jakob kunde lemna stora landsvägen och färdas utefter mindre kända skogsvägar, som ledde till det förtrollade slottet. Men om också polistruppen följt deras spår ända till det ställe dit de nu hunnit, var det naturligt, att den ej midt i mörka natten kunde fortsätta förföljelsen på stigar, som korsade hvarandra i alla möjliga riktniugar. Rolf ansåg sig då kunna utan fara låta hästarne stanna och hemta andan. Han begagnade tillfället till tt åter gifva Johanna litet föda. Derefter redo de vidare, men