Dagens Nyheter – 21 juni 1866, sida 2

Rolf höll genast inne sin häst. — Har du brödet och viuet? frågade han Jakob. — Ja, herr chevalier! — Låt oss då begliva oss in i skogen... Om man förföljer oss, böra vi redan ha ett ofantligt stort försprång, så avt nägra minuters dröjsmal ingeuilug kau göra. Så suart de flyende kommit ett stycke in i skogen, räckte Jakob sin husbonde etww bröd och en butelj vin. Rolf lät den unga qvinnau dricka litet al vinet. — Ack! detta är lifvet, stammade Johanna ov... Jag känner att detta är lifvet. — Rolf bröt brödet i flora bitar och räckte den stackars uthungrade en af dessa bitar. — Ät långsamt, min dyra älskade Johanna, de han. Då man fastat i tre dagar är intet farligare än att hastigt tillfredsställa siu aptit. — Mera... Biott litet till... genmälde Jobanna, som genom den föda hon nyss fått, erfor hnugrens qval i högre grad än förut. Rolf gaf henne en brödbit till och lät henne åter dricka litet viu. — Mera... Aldrig så litet till, hviskade Johanna för andra gången — Om en timma, min älskade syster, sade Rolf med läg röst. För närvarande är detta Nog. — Ske din vilja, min broder, yttrade Johavna i saätnima iou. De båda ryttarne salte åter sina hästar i gåug, uppnådde den stora laudsvägen och ilade suart framät i samma sviudlande fart som förr. Men då de efter en stund kommo tiil den bergshöjd, som sträcker sig kriug Salut