Äfventyraren, Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af) — Men, herr chevalier, vågade Jakob invända, hennes nåd skall helt säkert tro att det är tjufvar som bryta sig in... — Så mycket bättre! — Ahl! utbrast Jakob förvånad. — Ja visst, återtog Rolf, Johanna må hata och afsky mig aldrig så mycket, tycker hon dock mera om att få se mitt ansigte än en tjufs eller en mördares... — Jag tänkte inte på det, genmälde betjenten, och herr chevaliern har nu såsom alltid rätt ... Jag skall hålla i stegen. Rolf tog af eig sina mustascher, som visserligen icke gjorde honom oigenkänlig, men dock i betydlig mån förändrade hans utseende. Sedan han klifvit upp för stegen, lindade han sin näsduk kring ena banden för att icke bli skuren af glasbitar. Snart kom han underfund med att lyckan stod honom bi. Han märkte nemligen att en af fönsterrutorna var så illa infattad i sin blyram att den kunde tagas lös, utan att slås sönder. Rolf kastade rutan ned iträdgården, trädde in armen genom öppningen och upplät sålunda fönstret. Några sekunder sednare var han inne i ett rum, beläget en trappa upp och till större delen fyldt med gamla möbler och husgerådssaker. Rolf. visste det förut, men han kunde icke se det; ty ett ogenomängligt mörker herrskade omkriug honom. ed sin kännedom om rummens läge, letade