— Jag vet det, men såsom jag redan sagt, Jag hoppas att Gud skall förlåta mig, — Skall han äfven förlåta dig att du tillskyndat mig döden? utropade Rolf, i det ban fattade en af de pistoler, som han bar innanför bältet. Johanna reste sig upp i sängen och stammade med ett uttryck af djup fasa: — Rolf... Rolf... i himmelens namn, hvad är det du säger? — Jag säger att om du dör, skall också jag dö! Jag svär vid min kärlek och vid min förtviflan, att jag skall skjuta mig för pannan här på ögonblicket... i din närvaro — såvida icke du he!igt lofvar mig att fortfarande lefva. För att gifva stöd åt sina ord, spände Rolf hanen på pistolen, och rigtade dess mynning mot sitt hufvud. — Nåväl, ja! utropade den unga qvinnan, besegrad dels denom förskräckelsen, dels genom detta bevis på en outsäglig kärlek. Nåväl, jag skall blifva din syster... jag skalllefva . .. men i himmelens namn, döda dig icke! Rolf lade ifrån sig vapnet och, tagande Johanna i sin famn, tryckte han henne med en föga broderlig värma mot sitt bröst. — Och nu, frågade han, sög mig... säg mig genast, hvad som dödar dig! Ar det gilt? — Nej, genmälde Johanna, i det hon slog ned sina stora, vackra ögon, : — Men hvad är det då? Den unga qvinnan tvekade en sekund, derefter sade eller, rättare, stammade hon: — Det är hunger. — Hunger! utropade Rolf med häpnad;