än samtycka till att bli min älskarinna, — Och ni misstog er iekz, Rolf, eftersom jag nu, såsom ni ser, vill dö derföre att jag varit er älskarinna. — Men du säger ju att du förlåter mig? — OO! ja, jag förlåter er af allt mitt hjerta! Gud vet det... Gud ser det! — När man förlåter, visar man öfverseende, man straffar icke... Och du vill straffa mig! du vill krossa mitt hjerta! — Jag vill återgifva er åt denna andra qvinna, hvilken ni lagligen tillhör. t — OO! tala icke om denna qvinna! Tala icke om denna nedriga varelse som lefver endast för att bringa olycka öfver mig! — Ni är hennes man, Rolf... Emellan henne och er står jag, men hvad Gud har förenat, det skall menniskan icke åtskilja... Derföre bör jag försvinna och, jag upprepar det ännu en gång, jag har icke rättighet att lefva... — Nåväl, eftersom du icke vill vara min hustru, blif min syster, men tänk icke mera på att öfvergilva mig... — Er syster, Rolf... Det är omöjligt. — Omöjligt, säger du?... Omöjligt! hvarföre? — Emedan den, som varit ens älskare, icke kan blifva ens broder... — Således dör du fullkomligt frivilligt? — Ja, frivilligt. : — Men vet du då icke att Gud förbjuder de varelser, han skapat, att sjelfva förfoga öfver sina lif? .: Vet du då icke att sjelfmord är ett brott?