— O! min högt älskade, hviskade Ro du skiljs från denua verlden, vill jag följa dig... Johanna gjorde en rörelse och öppnade ögonen. I den blick hon fästade på Rolf låg ingen vrede. — Min vän, sade hon med så svag röst, att Rolf med möda kunde urskilja hennes ord, jag är glad öfver att ni kommit hit... Jag kan nu åtminstone säga er att jag förlåter er at hela mitt hjerta... Och tack vare ert åtgörande får jag hvila i vigd jord, eller huru? — Mem du får icke dö! utropade Rolf. Jag vill icke att du skall dö. Ett mildt och sorgset leende krusade Johannas läppar, — Jag vill icke lefva, sade hon. — Hvarföre vill da ieke det?... Du älskar mig således icke mera? — Det är just derföre att jag ännu älskar er, min vän, som jag måste dö. — Huru! du älskar mig och du vill dö? — Jag har icke rättighet att älska er, Rolf .. ty jag är icke er hustru... Jag är en olycklig vanärad flicka, och ni kan icke återskänka mig min förlorade heder. Min plats är icke i denna verlden utan hos Gud, som måhända skall förlåta mig att jag ofrivilligt felat i lifvet och frivilligt tillskyndat mig döden. — Johanna, i den Guds namn, på hvilken du bygger ditt hopp, tala icke så der!... Du vet väl att jag är den ende brottslige!... Ja, jag är en usliog! Jag har begått en nedrig bandling ... Men då jag bedrog dig, skedde det derföre att jag älskade dig och att min aktning för dig var oändligt stor, likasom min kär