han sig ut i den långa gång som skiljde våningen i två delar. En af de dörrar, som funnos i denna gång, ledde till den kammare, Magdalena af Chambard bebott och innanför hvilken Johannas rum låg. Rulf följde efter väggen och bemödade sig att gå fullkomligt ljudlöst. När han kom in i den aflidna fru Magdalenas sängkammare, blef han varse en ljusstrimma som genom dörrspringan inträngde från det bredvid liggande rummet, Rolfs hjerta slog våldsamt, och han dröjde en lång stund, innan han öppnade den dörr han hade framför sig. Slutligen tog han mod till sig, nyckeln vreds om i låset och dörren vände sig sakta på sina gångjern, Knappt hade den unge mannen öfverstigit tröskeln, förrän ban stannade, slog ihop händerna och uppgaf ett ångestskri. Han hade icke bedragit sig, han hade Johanna framför sig.... Alskarinnan var återfunnen! Men lefde hon? I det svagt upplysta rummet låg den unga qvinnan utsträckt på en svart eksäng och tyctes vara insomnad eller död. Innan hon lagt sig på denna säng, i hvilken hon under sin barndom och ungdom sofvit så godt och drömt så många oskuldsfulla drömmar, hade hon iklädt sig en hvit drägt utan alla prydnader, som hon brukat begagna vid högtidliga tillfällen den tid hon vistades hos sin mor. Hennes ansigte var blekt och täflade med klädningen i hvithet. Hennes vackert formade armar voro lagda i kors öfver bröstet, Rolf brast i gråt, föll på knä, släpade sig fram till bädden och fattade Johannas hand. Denna hand var icke varm, men det kändes att den änuu ej genomträngts af dödens kyla. Johanna lefde ännu, men — men hon var nära att dö, :