Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. Af) Vi veta redan att Rolf under lånade namn hade förbyrt boningar i nästan alla delar af Paris. Uti den våning, som låg vid Croissantgatan hafva vi redan infört läsaren den natt; då Ro!f lät ditföra den afsvimnade don Raymond de Vasconcellos. Det var hit Rolf nu begaf sig. Sedan han kommit in i rummen sjönk ham ned i en ländstol, betäckte ansigtet med sina händer och började fundera. Till hvilket steg hade Johannas förtviflan fört henne? Hvarest skulle han söka henne? Hvilka medel skulle han använda, för att återfinna benne? Se der de frågor som korsade hvarandra i Rolfs hjerna, de problemer med hvilkas lösning hans själ var sysselsatt. Ju mer hans tanke fördjupade sig i dessa tviflets och ovisshetens afgrunder, desto klarare insåg han att han skulle förirra sig uti en outredlig labyrinth, och att han, i saknad af hvarje ledtråd, aldrig skulle återfinna Johanna. Hon hade ingen vän till hvilken hon kunde taga sin tillflykt. Ilvar fanns hou då? Vissa kloster erbjuda olyckan och förtviflan en undangömd fristad. Men om någonting under förhandenvarande omständigheter kunde sägas vara omöjligt för Rolf, så var det att gå omkring och bulta på klostrens portar. Han