— Kom, min vän, sade han, i det han plöts ligt steg upp och vände sig till Jakob, kom. .vi gå ut... vi gå att söka henne... — Illvar då, herr ehevalier? frågade betjenten, förskräckt öfver den feberaktiga öfverspänning som tydligen stod att läsa i kans min och blick. — (OOfverallt! genmälde Rolf. Jakob mäste nöja sig med detta temligen obestämda svar, lanu följde sin husbonde, Vi vilja icke ilugå i en detaljerad redogörelse för alla de oråkneliga, frukvlösa mått och steg, som under loppet af denna afion och de två följande dagarue vidwogos af Rolf och hans trogne betjent. De genomströfvade den stora staden i alla riktningar och minst tjugu gånger i timmen ställde Rolf frågor till de köpmän, som stodo på broarne utanför sina butiker, till de stadsbud som han påträffade i gathörnen, till de tiggare som framräckte siva händer med begäran om allmosor, till de taskspelare som här och der samlat hopar af nyfikna och sysslolösa menniskor. omkring sig. For alla beskref han huru Johanna såg ut och ville veta om de sett någon så beskaffad person. Ingen af dem, till hvilka chevaliern vände sig, skrattade honom midt i ansigtet — ty hans yfviga mustascher, långa värja och karga min ingåfvo respekt — men så snart han gått sin väg, sågo både stadsbud, lindaneare och tiggare efter honom och mumlade, i det de gjorde en axclryckning: — Den der är visst tokig. På den andra dagen, då Rolfs ångest vuxit i sådan grad att den förjagat hvarje tanke på fara, dref den unge mangen sin oförvägenhet