Dagens Nyheter – 19 juni 1866, sida 1

Äfventyraren. Roman af förf. till ;Jean Våubaron. (Forts. fr. föreg. JF) — Dessa ord, herr chevalier, dessa ord som jag verkligen hörde, dessa ord som ännu ljuda i mina öron, förvirrade mitt förstånd och fastnaglade mina fötter vid golfvet. — När jag återvaun förmågan att tanka, när jag kom ihåg hvad som tilldragit sig, var jag ensam i våningen. Hennes nåd hade begifvit sig bort, för att aldrig mera komma tillbaka; ty hon hade :så sagt — och det hördes tydligen på den ton, hvari hon yttrade detta, att det var allvarsamt menadt ... Hon kommer icke åter, herr chevalier -.. hon kommer aldrig åter! Jakob tystnade. Rolf stod några minuter stankfull och orörlig; derpå sade han: — Hör mig, min gode, min trogne Jakob, du som hädanefter skall blifva min vän i stället för att vara min tjenare... Nyss, medan du talade till mig, tänkte jag på att förkorta mitt Nf... Men att dö nu, vore fegt!.. Jag måste lefva, Jakob; jag har nu ett dubbelt mål att verka för. Dels skall jag uppsöka min högt älskade Johanna, dels skall jag hämnas på den eländiga varelse, som gjort mig så mycket ondt. — Acek! herr chevalier, utropade Jakob, i främsta rummet böra vi laga att vi återfinna hennes nåd. Sedan, om Gud vill, skola vi hämnas. — Jag är säker om att vi återfinna min hu stru — en röst, som aldrig bedragit mig, säge! mig det.