föredrar döden. — Den är mitt Nopp, säger han, och jag skall med detsamma få hämna mig på en kristen, och denue kristne skall bli du! — Jag trotsar din hämd, säger kardinalen. — Hvem vet? menar juden, och påminner eminensen om Roms intagande af konung Ladislaus af Neapel och de grymheter som dervid föröfvades, huru kardinalens hustru hade blifvit innebränd och hans dotter med henne. Kardinalen ber honom ej upprifva dessa förfärliga hågkomster, men juden fortfar med sin berättelse, hvaraf framgår att kardinalens lilla dotter blifvit räddad af en at dessa judar, dem hans stränghet baunlyst från Rom, men hvilka voro de första att trotsa lågorna för att berga de kristnas egendom... Och hvem är han, svara! utropar kardinalen med ävgest. — Du skall ej erfara det, bånskrattar den hatfulle israeliten. Kardinalen ber honom med knäfall. — Nej, säger han i triumferande ton; jag stannar döf för din smärta, jag har trotsat bålet, jag trotsar dina tårar. Din dotter lefver, jag känner hennes öde och jag ensam kan säga dig det; men min hemlighet skall följa mig i grafven. Kardinalen inträder i kyrkomötet med döden i hjertat. Sig sjelf lemnad känner dock Eleazar ett ögonblicks tvekan om han för sin hämd bör uppoffra sin dotter. En röst säger honom: Rädda mig från den död som väntar mig; jag är så ung, och jag älskar lifvet! Min far, spara ert baru! Och med ett enda ord kan han afvärja domen, kan han undanrycka bödeln sitt offer! Han afsvär för alltid sin hämd; nej, Rachel, du skall icke dö! Men i detta ögonblick ropar folket utanför: Till bålet med judarne! Må de förgås! De ha förskyllat dödev genom sina missgerningar. Då vaknar hatet med förnvad styrka hos den fanatiske bekännaren af den hämnande Guden. I fordren min död, kristne, säger han, och jag, jag böll på att skänka er mitt euda goda, min skatt!... Nej, Israel är stolt öfver henne; Israel återfordrar henne: det är åt Jacobs Gud jag lofvat hennes själ! Hon tillhör oss, hon är vårt barn, och jag gick, darrande för henue, att förlänga hennes dar med ett ögonblick för att beröfva henne det eviga lifvets arfvedel och himlen som väntar henne! Nej, nej, Gud upplyser mig. Kom, älskade dotter, kom att dö vid en faders sida, och förlåt honom att han skänker dig martyrens krona! Femte akten föregår i ett stort svart tält, dit de dömda föras för att afhöra sin dom och utanför hvilket förberedelser vidtagas för dess verkställande. Rachel yttrar någon fruktan, Eleazar uppmuntrar henne att vara vid godt mod. Guvernören afkunnar kyrkomötets beslut: I ären lifdömda, lyder det. -— Alla tre? frågar Eleazar. — Båda två, svarar guvernören. — Och Leopold? — Kejsaren har i sin höga maktfullkomlighet skickat honom i landsflykt. — Se der de kristnas evinnerliga rättvisa, anmärker Eleazar bittert... Man upplyser honom om att Rachel fritagit prinsen från den missgerning hvarför hon anklagat honom; Rachel upprepar denna förklaring, sägande att hon af oförsonlig svartsjuka pådiktat prinsen brottet. —— För denna falska anklagelse väntar er nu bålet, en alltför rättvis dom för barn af Israel som ni, menar guvernören. Kardinal Brogni uppträder än en gång for att i Eleazars dödsstund söka undanrycka honom den hemlighet hvarpå kardinalens lycka beror. Eleazar består åter ett ögonblicks strid med sig sjelf. Rachel anträder, beledsagad af ett tåg af blå, grå och hvita botgörare, vandringen uppåt fonden, der man ser det röda skenet från bålet, belysande tusentals nyfikna ansigten som bilda bakgrunden af den hemska taflan. — Håll! utropar den gamle. Kardinalen befaller tåget att stanna. — Ett ord, ber: Eleazar, pekande på RBachel. — Kardinalen ger en vink att låta dem tala enskildt med hvarandra. — Rachel, säger gubben, jag går att dö; vill du lefva? — Hvarför? för att älska och lida? — Nej, för att stråla i den högsta rang. — Utan er? — Utan mig. — Huru? frågar hon förvånad. — De vilja gjuta döpelsens vatten öfver din panna, fortfor den gamle; vill du det, mitt barn? — Hvad, utropar Rachel med ovilja, jag kristen!... jag!..: nej! Flamman slocknar; kom! — Eleazar pekar på Brogni och kardinalerna: — Deras Gud kallar dig! — Rachel pekar på bålet: — Och vår väntar mig! — Det är himlen som ingifver ditt beslut, utropar den gamle med hänförelse; jag öfverlemnar dig ät döden! Kom, skyndom till martyrskapet! Gud öppnar för oss sina armar! Tåget sätter sig ånyo i rörelse. Under det att Rachel stiger uppför trappan som leder till kopparkitteln och Eleazar i sin ordning anträder samma vandring, fattar kardinalen honom i armen och -frågar honom halfhögt: Detta barn, som juden ryckte ur lågorna? — Näväl? — — Svara; min dotter, lefver hon annu? Eleazar kastar en blick på Rachel som nu bestiger platformen ofvanför kitteln, och svarar; Ja. — Gud! utropar kardinalen med glädje; fortfar! KN huar 0 han d32 PMlangann ot