lertid, sade Rolf helt djertt, bade ers kungl. höghet täckts lofva mig att icke lyssna till baktalares ord och att ej förblauda löguven med sanniugen... — Och huru vet ui då att besk Hningar blifvit rigtade emot er. -Em ov Eljest vore jag väl icke fånge, eljest stode jag ic -— Nåväl, min herre, det bästa beviset på att jag kommer ihåg hvad jag lolvat är att jag icke velat dömma er chörd, at jag velat lemna er tillfalle avt bevisa det ni blifvit beljugen... Rolf svarade intet; han väntade att hertigen skulle säsa något mera. Philip tycktes fundera; först efter förloppet al eu half minut återtog han: — Herr Tremblaye, hvad skulle ni tänka om en ädling, som blifvit omfattad med vänskap och förtroende af sin furste, och som begagnuade denna vänskap och detta förtroende till att på det nedrigaste sätt bedrega fursten och låta honom spela rollen af en narr? j oo Det är icke svårt att inse, nådig herre här såsom anklagad... Rolf kände sig genombäfvas af en rysning. Emellertid uppbjöd han hsla sin sjelfbeherrskningsförmåga och genmälde, utan att förråda den ringaste rörelse: — Den ädling, som så uppfört sig, hade begålt ett oförlåtligt brott och intet straff vore för strängt för honom. Regenten betraktade Rolf med en förvåning, s,m han icke förmådde dölja. Chevaliern uthärdade bans blick, utan att slå ned ögonen. Eu stunds tystnad inträdde.