sörande ögonblicket var inne. Rolf på sig en lugn min, steg öfver den frukirda tröskeln och befann sig ansigte mot ansigte med regenten. Denne sednare stod, vgen lutad mot Till höger om honom hade en eldsin plats. fn klädning hördes frasa kom denua i det ögonblick då Rolf inträdde, hjelte var således icke ceusam med Philip; qviona akulle vara vittne till hans vigtiga mtal med prinsen. Men hvem kunde denna qvinna vara? Rolf hann icke eus försöka avt besvara denua fråga; ty knappt hade han tiltiugt dörren etter sig, förräu regenten yurade i en ton al bitande ironi: Aha! chevalier Trembläye, min trogne tjenare, här har jag er då ändtligen! — Nåädig herre, svarade Rolf utan att synas dec minsta förlägen, nu, likasom alltid, har jag kynda: att ioiona mig på ers kungl. höghets kallelst r, ehuru jag icks kunnat undgå att förvånua mig öfver det sätt hvarpå denna kallelse i dag bliivit mig willställd. — Anar ni hvarföre jag låtit kalla er? — Jag anar åtminstone att de sorgliga förutsägelser, jag förliden natt vågade öppet uttala i ers kungl. höghets närvaro, slagit in tijelf fruktat... — Hvad menar ni? -Jag menar att mina fiender hafva talat och att ers kungl. höghet icke kommit ihåg sina löften — Jag glömmer aldrig hvad jag lofvat, herre, geumälde Philip I sträf, nästan förnärmad ton. digare än jag