mera, hans puls hade stannat, kallsvett frambröt på hans panna. Han hade vågat allt, för att vinna allt. Skulle han förlora partiet eller skulle hans oerbörda djerfhet bereda honom seger? Skulle han utträda ur Palais-Royal, fri, trivinferaude, mäktigare och mera betrodd än någonsin, eller skulle han föras till Bastiljen, öfver nvars portar dessa ord, likasom vid ingången till Dantes helvete, borde stå skrifna med bokstäfver al eld: I, som inträden, qvarlemnen hoppet här! Syubarligen var regenten tvehogsen. Hvilken skulle tynga mera i vågskålen, Rolf eller hans okända anklagare? Alla dessa tankar följde hastigt på hvarandra i herr Tremblayes själ. När hertigen af Orleans åter såg upp, sväfvade ett elakt löje på hans läppar och den blick han Fistade på Rolf var -— Or Göt tillates oss att begagna en något oz:anlig liknelse — hvass och genomträngande som cen synål. — Chevalier, sade han långsamt och med tonvigt på hvarje ord, huru kommer det till att ni icke bedt oss om en gunst, som vi med nöje skulle ha beviljat er? : — Vågar jag fråga, om hvilken gunst ers kungl. höghet talar? — Hvarföre har ni icke begärt att er hustru skulle bli presenterad vid hofvet? Stöten var våldsam; Rolf uthärdade den med möda. Dock svarade han: — Ack! ers kungl. höghet är förmodligen okunnig om att jag haft den sorgen att förlora fru Tromblaye . : (Forts.)