ÖR EE a ETS EMPRESS a skulle blifva d blick var oafvändt fistad på den dyrbara matta, som betäckte gollvet. Plötsligt lyftade ban upp hufvudet och sade tvärt: — Om jag bad er att äfven i afton frammana drottniugen af Saba, hvad skulle ni då svara? Rolf spratt till och geumälde med en röst. märkbart darrande al rörelse: — Nåädig herre, jag skulle svara att er önskan skall varda nopfylld. — Och resultaterna af denna besvärjelse amma som förliden natt? — Hvarföre icke, nådig berre? — Afven om ni hölles bevakad under hela dagen, så att hvarje kommunikation med personer utom Palais-Royal blefve omöjlig? — Jag behöfver icke meddela mig med någon lefvande menniska, hvarken inom eller utom RalaisRoyal, för att tillkalla Balkie. Kan ni med ert hedersord gå i borgen för hvad ni nu säger? — Jas; försäkrar er vid min adelsära att jag talar sanning. — Chevalier Tremblaye? — Nädig herre... — Antingen är ni en hederlig karl, som på ett förfärligt sätt blifvit beljugen, eller också ar ni den fräckaste skurk under solen! — Jag är en hederlig karl, som blifvit nedrigt förtalad, må ers kuugl. höghet vara öfvertygad derom. För tredje gången bli:f hertigen tankfull. Hans blick fästades åter på mattan, och hans ansigte uttryckte tvifvel och obeslutsamhet. Rolf erfor nu en outsäglig känsla af oro, vi kunna nä tar a ångest. Haus hjerta slog icke